Hem » Texter » Antik kommunikation som fortfarande fungerar

fornegyptisk-konst

Antik kommunikation som fortfarande fungerar

Att med jämna mellanrum marinera sig i visuella intryck är viktigt för att ge ens kreativitet näring.  Även om vi är en visuell kultur och ständigt möts av bilder i tv och tidningar finns det en poäng i att söka inspiration i bildskapande som inte har samma ”snabbmatskrav” på sig.

I veckan tog jag och min väninna en heldag i Köpenhamn med ambitionen att hälsa på mumierna, inte bara på Glyptoteket utan även på Nationalmuseet. Det är lätt att känna vördnad för dåtidens ”illustratörer” som för 4000 år sedan skapade bilder på stenfriser med ännu knivskarpa linjer. Särskilt när vi idag skapar vi bilder i filformat som kanske inte ens är läsbara om femtio år.

Konsten från gamla Egypten påminner väldigt mycket om serieteckning. Det är svårt att se bildskriftspråket utan att tänka på en svordomspratbubbla fylld med symboler eller på emojier. På Nationalmuseet finns en papyrusrulle – en så kallad ”dödsbok” som beskriver vad som skulle hända den döda i efterlivet. Den skildrar detta i scen efter scen precis som i en serie.

Det spännande med stora museer med ambitionen att visa vår kulturhistoria under lång tid är att se hur formspråket ständigt förändras. Med tanke på det är det fascinerande hur modern och tillgängligt konsten som skapades i det forntida Egypten känns. Själv är jag väldigt svag för det stiliserade formspråket. Särskilt kontrasten mellan skarpa profiler och armarna böjda i 90 grader och de mjuka draperingar och kroppslinjerna är oemotståndliga.

Det mest anmärkningsvärda, som slår en när man vandrar runt i salarna, är att kommunikation som skapades för flera tusen år sedan, trots bristen på ett delat språk eller kulturella referenser ändå lyckas förmedla sin essens. En ödmjukande insikt om vad konst förmår.

På lunchen berättade min väninna om en aspekt jag totalt missat. Att mumier fram till slutet av 1800-talet maldes ner och användes i olika skönhetsmedel och även som potenshöjare. Med tanke på att tigrar och noshörningar idag är utrotningshotade av precis samma orsak kan man inte annat än skaka på huvudet. Man kan väl säga att vi som art har lite att jobba på när det gäller respekten både för livet och döden.