Hem » Texter » Att brinna

flicka-med-ljus

Att brinna

Närmast veken var lågan genomskinlig med en blå underkant. Längre upp var den solitt lysgul. Att fästa blicken där var nästan som att stirra in i solen. Runt lågan fanns en tunn, suddig aura. Höll hon fingret nära ljuset kunde hon känna det brännande bettet från lågan några millimeter ifrån den.

Eldslågan från ljuset hypnotiserade henne. Den dansade runt veken som om den levde. Påverkad av hennes andetag. Fast hon bara var fem år kunde hon sitta stilla i evigheter och stirra in i lågan. Vanligtvis slutade det med att hon lutade huvudet för nära och svedde hårtopparna.

När hon blev äldre slutade hon bränna sina lockar. Istället brann hon inombords. Och med alldeles för röda läppar, och blålila bh-band som hennes nedhasade skjortor aldrig lyckades dölja, satte hon eld på andra. Det fanns inte tid att sitta i ett nedsläckt rum och stirra in i ljuset. Hon levde mitt i lågan. Som hungrade bränsle. Nu var det hon som dansade den hypnotiserande dansen påverkad av andras andetag.

Eld gömmer sig inte och ber inte om ursäkt. Den låtsas inte vara något annat än den är. Eld gör andra nervösa.

-”Du kommer brinna upp om du inte lugnar dig”. Hon trodde honom. Hon ville tro honom. Ville tro att han sa så av kärlek och omtanke. Inte av rädsla eller avund. Och kanske hörde hon också ekot i sitt kött från de som levt före henne. Alla de kvinnor som samhället eldat upp för de vägrade passa in. Så hon skruvade ner sin låga.

Allt mer tappade hon sitt fotfäste. Man mår inte bra av en kväst eld inombords. Hon slutade dansa. Slutade nästan andas. Slutade känna. På utsidan passade hon äntligen in. Men insidan låg i mörker. År efter år passerade utan särskild smak.

En dag hittade hennes egen dotter ett album med ungdomsfoton.  -”Jag visste inte att du varit lycklig, mamma.” Bilderna visade en orädd kvinna som skrattade stolt rakt in i kameran. I samma ögonblick hon mötte sin egen blick mindes hon allt hon gett upp.

Och ur sitt kött hörde hon viskningarna från alla de kvinnor som bränts för att de varit för skrämmande och högljudda för sin samtid. – ”Var inte rädd, syster. Det är bättre att brinna än att tillåta sig att bli levande begravd.”