Hem » Texter » Att släppa den inre kritikern

Malmö-improvisationsteater

Att släppa den inre kritikern

Gågatan är fylld med bodar, matos och trängsel. Det är Malmöfestivalens sista dag. Blandningen i programmet är alltid överraskande. Att allt ligger centralt och saknar inträde gör ribban ligger inbjudande låg för publiken. I bästa fall upptäcker man något man inte skulle provat annars.

Blå båten, en väldigt charmigt inredd sådan, är hem för festivalens humorscen. Vi gick dit för att se Malmö improvisationsteater. Det tog ett tag att vänja sig vid att golvet gungade. Malmö skulle inte vara sig likt om det inte blåste, vilket kändes även om båten låg förtöjd vid kajen.

Enligt ordboken är improvisation att skapa utan förberedelser. Något som kan ge en enorm ”här och nu”-känsla. Men också en ”åh, nej – det här kan gå hur som helst” bävan. Jag hade inte behövt oroa mig. Det var hysteriskt kul. En grupp med fem samspelta proffs i sällskap med en musiker gav järnet.

Jag föreställer mig att den största utmaningen med improvisation är att släppa den inre kritikern och våga följa sin första impuls – med hull och hår. Det kunde det här gänget. De bytte ut spelreglerna mellan var och varannan scen och lät publiken bidra med scenanvisningar som plats, yrke och relation. Vilket gjorde att vi hann få uppleva allt från en känslomaskin till en svampexpert med många röster och en improviserad hyllningssång till langos.

Större delen av uppväxten går ut på att vi ska ”bete oss som folk”. Passa in, sitta still och låta bli att kläcka ur oss något potentiellt pinsamt. Kanske därför det är så befriande och genuint kul att se människor som övat upp sin förmåga att stänga av överjaget och bejaka sin naturliga spontanitet. Påminnelsen om att vi har ett val.

Jag går ut från Blå båten med ett stort leende på läpparna tänker att det är det jag ska ta med mig inför hösten. Att våga vara mer spontan och lekfull. (Även om jag inser att jag får börja smått. Kanske med ett par omatchande strumpor? )