Hem » Texter » Att släppa taget

kartong-låda

Att släppa taget

Han hade sparat de senaste 40 årens deklarationer i en kartong. För att förstå varför det låg ett självmordsbrev mellan 1982 och 1983 års inkomstuppgifter hjälper det att tänka på lådan som en rudimentär dagbok.

I bokhyllan stod ett vackert svartvitt foto av hans mor. Två hyllor ner fanns ett liknade porträtt av hans far, taget innan munnen hade stelnat till ett permanent hopbitet streck. Även om han själv inte var en ordens man hade han respekt för det som var skrivet. Helst på lite håll. De enda böckerna i bokhyllan var konfirmationsbibeln och två av Elsas kokböcker.

Han strök handen över prispokalen från företagets fisketävling för att torka bort dammet. Om två år skulle han gå i pension. Det oroade honom även om han inte tillåtit sig fundera över varför. Han hade ju huset och en handfull vänner så det var ju inte som han skulle bli helt sysslolös.

Melittafiltret krånglade lite innan det föll på plats. Gurglandet och väsandet från den för sällan avkalkade kaffebryggaren fyllde köket. Det var ett sorts sällskap. Så mycket hade kunnat vara annorlunda. Skulle ha varit annorlunda. Han höll koppen mellan fingrarna och kände värmen och kaffedoften stiga upp innan han tog första klunken.

Ibland öppnade han lådan och vek upp det nu gulnade pappret ned hennes snirkliga handstil. Hon sa att det inte var hans fel. Att hon mått dåligt länge och inte orkade mer. Men vad hjälpte det när de nyss köpt hus och flyttat ihop. Att det måste vara något fel på honom, att han var otillräcklig, framgick av situationen.

Han borstade bort några brödsmulor från vaxduken med mer kraft än nödvändigt. Visst hade han träffat andra kvinnor efter det. Men det hade aldrig blivit allvar. Genom fönstret såg han grannen Meta strosa mot brevlådan. Hon och Olof hade köpt sitt hus samma år som de. Nu var barnen stora men han vinkade åt dem ibland när de kom på besök med barnbarnen.

Det var Meta som fått honom att ta ner fotona på Elsa. ”Hur ska du annars kunna gå vidare med ditt liv?” Men det var just det som var problemet, eller hur? Att han inte gått vidare. Han reste sig så hastigt att han inte märkte att han välte ut kaffekoppen.

Meta gav honom en förvånad blick när han knuffade upp ytterdörren så hårt att den smällde i fasaden. ”Så det är storstädning ser jag.” ”Jo, jo…” mumlade han till svar och skyndade mot soptunnan. Han var tvungen att vända kartongen på sidan för att få ner den.

På vägen tillbaka in i huset kände han hur det drog i kinderna. I den lilla hallspegeln där han ibland kunde skymta sin far log någon mot honom.