Hem » Texter » Det som gör ont

äldre-kvinna-med-gravljus-vid-grav

Det som gör ont

Hon kunde inte längre minnas när smärtan flyttade in och byggde bo i höfterna. Var det när de var nygifta? Eller kom det senare? Hon stod fortfarande rakt på bröllopsfotot. Även om hon undvek helkroppsspeglar skymtade hon ibland i något skyltfönster en äldre kvinna med plågat stela höfter och framåtböjd rygg.

Hon rörde sig långsamt upp för gången. Samtalet hade inte kommit som någon chock. Hans andning hade låtit illa i flera år och när han väl blev inlagd på sjukhus gick det snabbt utför. Barnen kom hem över begravningen men åkte lika fort igen.

Det kändes som någon högg med knivar i höfterna för varje steg hon tog in på sidogången. Luften var höstsval. Det doftade blöt jord och förruttnelse. När en kaja skrek till och flaxade upp från ett träd vände hon upp blicken. När hon åter tittade rakt fram kunde hon inte längre minnas sitt ärende.

Kanske behöver man ingen annan anledning att besöka kyrkogården än att det är något man ska göra. En armé av änkor, änklingar och åldrade barn som räfsar, nyper ogräs och sätter ner ljus. Så ingen ska kunna snipa på munnen och tycka man missköter graven. Barnen hittade en mer osentimental lösning. De hade beställt gravskötsel på faktura.

Hon var framme. Hans namn och datum var placerade lite för högt upp på stenen. Med ett tomrum under som antydde att hon redan borde ligga nedgrävd på samma plats. Händerna fumlade men till slut fick hon eld på gravljuset. Det kändes som hon borde säga något. Även om han aldrig lyssnat på henne under deras liv ihop.

Ingen annan människa fanns inom synhåll. Hennes röst lät oväntat hård. När hon tänkte på hur han förvandlat den glada rakryggade kvinnan hon en gång varit till en osäker uppassare knöt hon händerna. Höfterna brann. ”Och varje dag med dig hade jag ont. Vem smärta var det egentligen?” Inom sig hörde hon svaret lika tydligt som en annan person sagt det. ”Den var hans.”

Ostadigt rätade hon på ryggen. Hon tog ett par steg utan att riktigt lita på sina sinnen. Höfterna plågade inte henne längre. För första gången på flera decennium kunde hon sträcka på benen. På vägen tillbaka gick hon med huvudet högt och log åt kajorna som skränade i trädtopparna.