Hem » Texter » Höstpromenad

kvinna-i-park

Höstpromenad

Söndagsmorgon. En tidlös tillvaro. Det höstkyliga golvet är som kaffe för fotsulorna. Tekokaren får vissla alldeles för länge innan hon lyfter av den från spisen. I ljusstrålarna som tränger in genom fönstret dansar dammkorn i mjuka vågliknande rörelser. Lukten av rostat bröd knuffas med den från apelsinmarmeladen.

Strålen längs ryggen, svanken, lår och ben. Den tunna vita huden täckt av en film av vatten. Det är alldeles för varmt. Njutningsfyllt precis på gränsen till smärtsamt men utan någon avsikt att kliva över skiljelinjen. Löddret från det oavsiktligt överdoserade schampot bildar små moln som seglar iväg och fastnar på kroppen och badkarskanten innan de ger upp sin korta existens och fortsätter för att utforska eftervärlden i avloppet.

Imman på spegeln gör att hon ser ut som en suddig spökvarelse. Någon man skymtar i ögonvrån som är borta så fort man vänder sig om. Det blöta håret ligger slickat mot skalpen och ryggen. När hon är torr drar hon på sig en alldeles för stor stickad tröja. Som tillhört någon annan. Som tillhör en annan tid. En tid vars enda spöke är en överdimensionerad olle.

Handen sluts runt trappräcket och följer den mjuka rundningen med nyfikna fingertoppar. Låter trä och hud följas åt. Fingrarna dröjer kvar en stund innan de motvilligt släpper taget på bottenvåningen. Istället spärrars de ut för att kunna pressa upp den alldeles för tunga porten.

Bland parkens träd luktar det av blöt jord och sötaktigt från förmultnade löv. På gräsmattan envisas en uppkäftig maskros med att det fortfarande är livets tid. Ett djupt andetag som får bröstkorgen att nästan fylla ut tröjan. Hon blir stående i en solfläck där ljuset girigt smeker ansiktet. Det lugna, lustfyllda varandet som inte strävar efter något. Mitt i skarven. I den försiktiga, nästan ljudlösa övergången mellan söndag morgon och söndag förmiddag.