Hem » Texter » Månskörd

sockerärtor

Månskörd

Det var en liten stuga, halvt övervuxen med rosor och med en charmig förstukvist. Hon snubblade över den när hon var inne på en bostadssajt (nöjessurfa var allt hon orkade på kvällarna när hon kom hem från jobbet som mellanchef). Den talade till något djupt inom henne. Även om den låg mitt i ingenstans, i andra änden av landet. Hon tyckte bynamnet lät bekant och insåg att det var i den trakten hennes mormor växt upp.

På natten drömde hon att hon promenerade runt huset. På baksidan fanns en liten lagårdsbyggnad och en rejäl köksträdgård. Tomten gränsade till en å.

Hon visade bilden av huset för kollegor som lyssnade förbryllat eftersom de inte kunde se vad hon såg. Kanske fanns det fortfarande en chans att saker skulle kunnat ta en annan vändning då. Tills en äldre man med begränsad insikt i det mänskliga psyket kläckte ur sig ”Det förstår du väl själv att du inte kan skaffa en sommarstuga så långt bort”.

Hon ringde mäklaren samma eftermiddag. När hon tittade på det två veckor senare fanns inget uthus för boskap men väl en igenvuxen köksträdgård och ett vattendrag längst ner på tomten. Även om det trotsade all logik visste hon att hon kommit hem.

Första sommaren slet hon med att röja upp på tomten och fräscha upp inomhus. Att det bara fanns rinnande kallvatten bekom henne mindre än hon kunnat ana. Hon gav snabbt upp tanken på att byta ut den murade vedspisen. Det kändes som det hade dödat stugans själ.

I köksträdgården växte sockerärter med stora skidor som villigt lät sig plockas. Och så en svartlila sort som inte gick att bryta av plantan hur hon försökte. Hon frågade en äldre grannkvinna om hon visste var det var för växt. Kvinnan skakade på huvudet och la sin åldrade hand på hennes. ”Det dära är en gård som ägts av kvinnor med hemligheter. Ho ska inte hållas med sånt ho inte förstår.”

Tillbaka på jobbet var det som hon inte längre hörde dit. Snart nog hade hon skaffat ett ny tjänst i en stad inte allt för långt från stugan. Den hösten träffade hon en man. Han var allt hon drömt om men det var som han inte kunde möta henne helt och fullt. Hon intalade sig själv att hon ställde för höga krav men kunde inte skaka av sig känslan att det fanns en barriär mellan dem.

På sensommaren var de ute i stugan. Solen hade gått ner och ersatts av månljus. Mannen sov men hon snurrade runt i lakanen utan att kunna komma till ro. Istället gick hon ut på tomten. I månskenet såg de svartlila ärtskidorna förtrollande vackra ut. När hon sträckte fram handen föll en skida ner i den. Hon bar med den in och satte sig i kökssoffan. Ärtorna var ljuslila. Hon stoppade en i munnen.

Ögonblicket efter var hon inte längre ensam i köket. Vid den murade spisen stod en kvinna i nattsärk och långt utsläppt grått hår. ”Öh, vem är du?” fick hon fram. Inget svar. Kvinnan tycktes helt omedveten om hennes närvaro. Och köket hade ändrats. Över bordet hände en lykta för stearinljus och skåpen var annorlunda. Det var samma kök fast som om hon kunde se in i en annan tid.

Knarrande bräder från rummet intill. En stund senare stod mannen i dörröppningen. ”Kommer du och lägger dig?” frågade han sömndrucket utan att märka kvinnan vid spisen. För första gången var det som hon verkligen kunde se honom. Alla åldrar, allt som format honom och all längtan. Och det svarta nystanet av villkorad kärlek i mellangärdet.

Hon strök handen över ögonen innan hon reste sig upp och följde med honom till sovrummet. När hans andetag blev jämna drog hon upp hans tröja. Huden gjorde inget motstånd när hon sträckte sig in i honom efter trasslet därinne.  Med det i ena handen lyckades hon få upp fönstret med andra handen, och kastade ut det i månskenet.

Dagen efter fanns inga spår av kvinnan hon sett vid spisen. Eller av plantan med de svartlila ärtskidorna. Men hon hade en man hon kände sig nära.