Hem » Texter » Musikbarnet

foster-i-cello

Musikbarnet

Hon hade älskat musik så länge hon kunde minnas. Särskilt klassisk. Hon började spela fiol när hon var fem år gammal men det var först när hon fick prova cello ett par år senare som bitarna föll på plats. När de andra eleverna på musikskolan suckade över sina läxor bad hon om extrauppgifter.

Hon älskade att öva. Att känna musiken fortplanta sig i kroppen. Att låta styckets temperament styra andningen. Ingen blev förvånad när hon senare blev antagen till musikhögskolan.

Han var mörklockig och spelade kontrabas. Hon hade aldrig sett någon ha en sådan avslappnad närhet till sitt instrument. Som det var en del av hans kropp. När han spelade gick det inte längre att säga var han slutade och instrumentet började.

Det var först när hon var tvungen att ändra hur hon brukade hålla cellon för att magen kom i vägen som hon erkände för sig själv att hon var gravid. När det var för sent att göra något annat än att acceptera att livet var på väg att förändras.

Hela graviditeten spelade hon som besatt. Oftast Bach cellosvit nummer 3. Särskilt på nätterna när hon hade svårt att somna och barnet sparkade brukade hon gå upp och spela. Då kom barnet till ro.

Förlossningen gick bra men barnet slutade inte skrika. När hon skickades hem efter två dygn var hon totalt uppriven. Det första hon gjorde när hon kom hem var att sätta ner barnvagnsinsatsen med det jämrande barnet på golvet och plocka upp cellon för att lugna sig själv. Så fort hon började spela tystnade barnet. Som det plötsligt kände igen henne.

Hon, barnet och cellon levde som i en egen kärlekskokong. Enda orosmolnet var att barnet ibland andades stötvis och ojämnt. Läkarna kunde inte förklara det. Det var först när en kompis från musikhögskolan var på besök hon fick förklaringen. – Titta, det är ju precis samma andningspauser som du gör när du spelar nummer 3 av Bach!