Hem » Texter » Samma strand, en annan tid

stranden

Samma strand, en annan tid

Regnet har upphört. Hälarna sjunker djupt ner i den kalla, fuktiga sanden. Stranden är nästan folktom. Men den befolkas av desto fler fåglar. Änder, skator, korpar, fiskmåsar, gäss, svanar och en ensam men ståtlig häger. Blåsten har drivit in ett tjockt tånglager mot strandkanten. Flesta av dem vadar i det och rotar efter mat.

Den obrutna horisonten. Solstrålarna som guldpläterar det blågrå havet. Det är lätt för tankarna att flöda här där inget kommer i vägen. Tånglukten är påtaglig. I alla fall om man inte är uppvuxen vid havet.

Luften är frisk efter regnet. Jag kan inte förmå mig att vända om. Inte än. Till sist är jag framme vid de sista bryggorna innan småbåtshamnen. Jag kommer ihåg buketten med liljekonvalj beställd från Nederländerna, råsidenklänningen och den mäktiga känslan av att ha havet som altare. En gång ett dyrt minne som nu suddats ut i kanterna så jag inte ens minns säkert vilken brygga.

Det är som alla åldrar lever i mig samtidigt. Den lilla flickan som andlöst fångande tångräkor med händerna. Tonåringen som sökte skydd i en vassrugg medan höststormarna fick havet att koka ursinnigt, bara för att synen lugnade henne. Och nu en kvinna med nakna, regnfuktiga fötter öppen för ett nytt kapitel.

Stranden har alltid varit hemma. Nog beständig för att den ska kännas bekant, nog ombytligt för att ge mig tillåtelse att förändras. Som varje hem värt namnet.