Hem » Texter » Vårt medfödda behov av berättelser

berättelser-vid-lägerelden

Vårt medfödda behov av berättelser

Det är strax efter stängningsdags en onsdag i Malmö. Trots det kliver person efter person in på antikvariatet. På en öppen yta mellan vackert åldrade bokhyllorna står en cirkel med stolar. De fylls snabbt och nya sittplatser ställs fram.

Första gången jag försökte läsa ”Sagan om ringen” gav jag upp på grund av de stolpiga första hundra sidorna. Men efter en gammal pojkvän läste ”Bilbo – En hobbits äventyr” högt för mig fanns inget motstånd kvar. Det muntliga berättandet går rakt in i hjärtat. Intimiteten i att bli handmatad en text gör att den ändrar karaktär och bosätter sig under huden. Kanske en rest från sagorna när man var barn. En aldrig igenväxt stig inombords…

De flesta i rummet har aldrig träffat tidigare. En kvinna i cirkeln reser sig upp och berättar en folksaga med en annorlunda avslutning. Efteråt reser sig en annan kvinna och berättar om sina fyra nyfunna afganska söner och låter oss få en glimt av hur unga människor på flykt har det.

Att döma av grottmålningar har vi människor haft berättelser så länge vi existerat som art. I mörkret är det historierna runt lägerelden som bundit oss samman. Muntliga berättelser var ett sätt att överföra information till andra i gruppen. Och svara på existentiella frågor om världen och vår plats i den.

Under två timmar får jag höra sorgliga, vackra, tänkvärda berättelser, legender, fantasier, minnen och drömmar. Sanning och lögn. Liknelser som rubbar min uppfattning och får mig se världen på ett lite annat sätt. Från människor jag kanske aldrig fått chansen att möta annars. Som påminner mig om att botten i mig är botten i dig.

Och även om film, tv och böcker ger oss ett överflöd av historier så kan de inte tillgodose vårt behov av muntliga berättelser. I mötet mellan avsändare och mottagare. Där lyssnandet blir till en aktiv del av historieberättandet. Med ögonkontakt och andhämtning påverkad av orden.

Sen är berättarcafét slut för kvällen och vi snubblar ut i februarikvällen. Jag känner mig bräddfylld av intryck och tankar. Och en stor, stor tacksamhet över att det fortfarande finns lägereldar där människor berättar historier.