Vilket är ditt ord för 2018?

kvinna-pratbubbla

Ett alldeles nytt och oförstört år. Fast det ännu är mörkt ute känns det ändå ljusare. Den nya kalendern och väggalmanacka för 2018 viskar om ändlösa möjligheter. Andlösheten inför ett näst intill oanvänt år. Nya föresatser och nya chanser.

Tyvärr är det ungefär nu de flesta nyårslöften stupar. Man kom inte iväg till gymmet. Eller så råkade man ta den där kakan eller cigaretten trots de bästa intentioner. Då är det lätt att känna sig slagen på förhand. Lösningen tror jag är att ge fan i nyårslöften.

Jag menar inte att man inte ska bry sig om sin hälsa eller ha ambitioner. Men det kan man ägna sig åt alla tider på året. (Gärna utan att frossa fram till ett visst datum och sen inta en extremt oförlåtande attityd efter.) För mig är det något särskilt, nästan heligt med ett nyfött år. Något som är synd att solka ner med självplågande upplägg.

Ett sundare sätt att förhålla sig till det nya året är att välja ett ord eller tema. Livet är alldeles för komplext för att man ska kunna detaljstyra det. Men vi kan bestämma vad vi vill utveckla eller hoppas uppleva mer av under kommande året. Det hjälper oss fokusera på det som är viktigt för oss. Temat kan vara ett ord eller en mening. Kanske ”kärlek” eller ”balans”. Eller ett uttryck som ”vara en bättre ledare” eller ”prioritera mig själv”.

Ett ord är så pass lätt att komma ihåg att det kan göra skillnad. Det är ett verktyg som påminner dig om din önskan inför 2018 och hjälper dig välja vissa saker framför andra. Och till skillnad från nyårslöften är det inget du helst vill förtränga innan januari är slut utan ett sällskap under hela året.

Vi vet vilka ni är

Tystnad tagning

Känner mig omskakad, arg och lätt illamående efter att i en och en halv timme i sträck lyssnat på vittnesmålen från ”Tystnad tagning” på Malmö Stadsteater ikväll. På tolv scener i landet precis klockan 19 gick skådespelerskor upp och läste upp 10 % av vittnesmålen som kom in första veckan av uppropet.

Det är en kväljande upplevelse att höra kavalkaden av gränslöshet uppläst av de 50 kvinnorna på scen. Sexuella övergrepp, våld, kvinnoförakt och så unga som 13 -14 åriga flickor som antastas. Anonymiserade vittnesmål från de över 700 kvinnorna i uppropet.

Yrkeskvinnor som istället för att kunna fokusera på sina jobb tvingas navigera runt männens sexualitet och lära sig säga nej utan att såra deras egon. Som får sina kroppar bedömda och kommenterade med sexistiska tillmälen. Som blir tafsade på och till och med får kroppsöppningar penetrerade på scen. Som utsätts för manipulationer att klä av sig fast det är helt omotiverat. Ständigt med hotet om att aldrig få jobba igen ifall de är besvärliga/ inte nog tillmötesgående.

Vad som snabbt blir tydligt är likheterna mellan historierna. Strukturen bakom övergreppen. Och de återkommande ursäkterna för att skyla över förövarens övertramp och förskjuta skulden till offret. Och hur omgivningen, särskilt ledningen oftare än inte blundat och möjliggjort beteendet att fortsätta.

Könsrollerna inom scenkonsten tycks aldrig ha lämnat 1800-talet. Männen verkar vara hjälplösa offer för sin tydligen väldigt besvärliga sexualitet. Och ursäkterna för deras bröstklämmande är fascinerande. Antingen klarar de inte av att gå ur machorollen de har på scen (kan du inte skilja på fiktion och verklighet så ska du vara på psykakuten och inte på scen). Eller så är de kära (i sådana fall samlar man mod och bjuder ut personen. Man hoppar inte rakt in i förspelet.) Annars så skojar de bara (tycker du övergrepp är kul så kan du betrakta din humorlicens som indragen).

Mot slutet av uppläsningen kommer ett uppfriskande vittnesmål med ett annorlunda slut. Efter att en skådespelerska under en längre tid sextrakasserats av en motspelare får en kollega till slut får nog och drämmer en tamburin i huvudet på mannen med kommentaren ”Lägg av”. När förövaren spelar oförstående uppmanar personen honom att googla sexuella trakasserier. Vittnesmålet avslutas med orden ”Den kollegan önskar jag att vi alla kunde vara”.

Flera kvinnor på scen har t-shirts med texten ”Vi vet vilka ni är”. Uppropet klargör att det är NOG nu. Och det är inga tomma ord. Förövare, betrakta er som varnade.

Höstpromenad

kvinna-i-park

Söndagsmorgon. En tidlös tillvaro. Det höstkyliga golvet är som kaffe för fotsulorna. Tekokaren får vissla alldeles för länge innan hon lyfter av den från spisen. I ljusstrålarna som tränger in genom fönstret dansar dammkorn i mjuka vågliknande rörelser. Lukten av rostat bröd knuffas med den från apelsinmarmeladen.

Strålen längs ryggen, svanken, lår och ben. Den tunna vita huden täckt av en film av vatten. Det är alldeles för varmt. Njutningsfyllt precis på gränsen till smärtsamt men utan någon avsikt att kliva över skiljelinjen. Löddret från det oavsiktligt överdoserade schampot bildar små moln som seglar iväg och fastnar på kroppen och badkarskanten innan de ger upp sin korta existens och fortsätter för att utforska eftervärlden i avloppet.

Imman på spegeln gör att hon ser ut som en suddig spökvarelse. Någon man skymtar i ögonvrån som är borta så fort man vänder sig om. Det blöta håret ligger slickat mot skalpen och ryggen. När hon är torr drar hon på sig en alldeles för stor stickad tröja. Som tillhört någon annan. Som tillhör en annan tid. En tid vars enda spöke är en överdimensionerad olle.

Handen sluts runt trappräcket och följer den mjuka rundningen med nyfikna fingertoppar. Låter trä och hud följas åt. Fingrarna dröjer kvar en stund innan de motvilligt släpper taget på bottenvåningen. Istället spärrars de ut för att kunna pressa upp den alldeles för tunga porten.

Bland parkens träd luktar det av blöt jord och sötaktigt från förmultnade löv. På gräsmattan envisas en uppkäftig maskros med att det fortfarande är livets tid. Ett djupt andetag som får bröstkorgen att nästan fylla ut tröjan. Hon blir stående i en solfläck där ljuset girigt smeker ansiktet. Det lugna, lustfyllda varandet som inte strävar efter något. Mitt i skarven. I den försiktiga, nästan ljudlösa övergången mellan söndag morgon och söndag förmiddag.

Man behöver inte vara nörd för att gilla Nördsalongen

samtal-man-kvinna-illustration

Istället för AW så arrangerar Länsstyrelsen ett BW (before work) på Spegeln i Malmö. Eftersom de sitter inne på, och förmedlar, specialistkunskaper inom en rad områden så har de för att ära detta döpt konceptet till ”Nördsalongen”. Det går ut på att de bjuder på frukost och en intressant gäst med någon nischad kunskap.

I morse var det prästen, satirikern och konstnären Kent Wisti som var inbjuden. I ett samtal så spännande att publiken satt på spänn bara för att inte missa något. Inte undra på att Svenska Kyrkan utnämnt honom till Årets förnyare. Vem annars skulle komma på tanken att rosta Gud?

Man får intrycket att Wisti har ett stort mänskligt patos. Han pratade om att vi i samhället i stort idag ser på och definierar människor utifrån vilken nytta vi gör. Att vårt basala allmänmänskliga värde allt mer marginaliseras.

Samhället har förändrats. Vi kommer aldrig mer att leva i en kultur som inte är mångkulturell. Frågan är hur vi förhåller oss till det. Och varandra… Wisti nämnde att de som överlevde koncentrationslägren inte var det med de bästa fysiska förutsättningarna, utan de som kände sig som del av ett större andligt eller socialt sammanhang. Medan de som definierade sig som enskilda, separata individer dukade under ganska snabbt.

Han avslutade med den nydanande tanken att beskriva religionen som en konstnärlig disciplin.  Med uppgiften att ge människor ork att leva och mod att dö.

Med Nördsalongen bjuder Länsstyrelsen Skåne på ett fantastiskt inspirerande sätt att starta dagen. Det rekommenderas! Nästa gång är 24 november då riskforskaren Misse Wester kommer vara gäst.

Skönt att kvinnor äntligen säger ifrån

#MeeToo

Det är få kvinnor förunnat att ha sluppit blivit tafsade på eller utsatta för övergrepp. Ens i vårt skenbart så jämställda Sverige. MeeToo-kampanjen fyller ett jättebehov. Just att vi aldrig pratat med varandra offentligt om det här har haft en förödande effekt.

När jag var ung rådde fortfarande den fullständigt empatistörda kulturen där våldtäcksoffer förhördes om hur de varit klädda. Jag minns att jag som 22 åring höll på att spotta ut kaffet när jag på radion och fick höra om en domares resonemang att en 7-årig flicka inte försvarat sig nog mot en vuxens övergrepp. Hur skulle hon ens kunna veta vad sex var och vad förövaren tänkte göra mot henne!? Skuldbeläggande i kubik.

I den tidsandan var det lätt att få för sig att det man råkade ut för som ung kvinna på något outgrundligt sätt var ens eget fel. Ja, jag har också blivit tafsad på. Och utsatt för ett våldtäktsförsök av en man i maktposition. Och nu när vi börjar tala om det visar det sig att det är ett kollektivt problem. Inte något som bara drabbar enskilda kvinnor. Mee too, Sisters. Mee too…

Det är märkligt att det ska vara så svårt att fatta att en annan persons kropp tillhör den personen och att om man inte är explicit inbjuden så ger man fan i den. Att det är kriminellt att överträda den gränsen. Lustigt nog verkar samma personer visst förstå det konceptet när det gäller hus. Det är väldigt sällan man hittar oinbjudna män runt-irrande i farstun eller i sovrummet. Inte ens om huset är klätt i rosa och omger sig med förföriska rosenbuskar.

Sexuella övergrepp är ett uttryck för makt. Ett narcissistiskt berättigande och en vilja att tillgodose sina behov också på en annans människas bekostnad. I en normal sexuell relation är ömsesidighet en ofrånkomlig del av tjusningen. Vilken normalt funtad person skulle vilja ta på någon som äcklas av och kränks av ens beröring? Vilket i sig avslöjar att övergreppen inte är ett uttryck för normal sexualitet eller kärlek utan handlar om ren dominans.

Jag är tacksam för alla systrar som idag står upp för våra mänskliga rättigheter, vår rätt till våra egna kroppar. Som vädrar ut åratal av felriktad skam och tystnad. Vi kvinnor utgör dessutom majoriteten av befolkningen så varför i helvete skulle vi stillatigande ta den här skiten längre?

Jag höll tyst om det jag utsattes för men jag hoppas innerligt att tiderna håller på att förändras. Att mina systerdöttrar i slipper uppleva samma sak. Och att de aldrig skulle hemlighålla om någon gjorde dem illa.

Att brinna

flicka-med-ljus

Närmast veken var lågan genomskinlig med en blå underkant. Längre upp var den solitt lysgul. Att fästa blicken där var nästan som att stirra in i solen. Runt lågan fanns en tunn, suddig aura. Höll hon fingret nära ljuset kunde hon känna det brännande bettet från lågan några millimeter ifrån den.

Eldslågan från ljuset hypnotiserade henne. Den dansade runt veken som om den levde. Påverkad av hennes andetag. Fast hon bara var fem år kunde hon sitta stilla i evigheter och stirra in i lågan. Vanligtvis slutade det med att hon lutade huvudet för nära och svedde hårtopparna.

När hon blev äldre slutade hon bränna sina lockar. Istället brann hon inombords. Och med alldeles för röda läppar, och blålila bh-band som hennes nedhasade skjortor aldrig lyckades dölja, satte hon eld på andra. Det fanns inte tid att sitta i ett nedsläckt rum och stirra in i ljuset. Hon levde mitt i lågan. Som hungrade bränsle. Nu var det hon som dansade den hypnotiserande dansen påverkad av andras andetag.

Eld gömmer sig inte och ber inte om ursäkt. Den låtsas inte vara något annat än den är. Eld gör andra nervösa.

-”Du kommer brinna upp om du inte lugnar dig”. Hon trodde honom. Hon ville tro honom. Ville tro att han sa så av kärlek och omtanke. Inte av rädsla eller avund. Och kanske hörde hon också ekot i sitt kött från de som levt före henne. Alla de kvinnor som samhället eldat upp för de vägrade passa in. Så hon skruvade ner sin låga.

Allt mer tappade hon sitt fotfäste. Man mår inte bra av en kväst eld inombords. Hon slutade dansa. Slutade nästan andas. Slutade känna. På utsidan passade hon äntligen in. Men insidan låg i mörker. År efter år passerade utan särskild smak.

En dag hittade hennes egen dotter ett album med ungdomsfoton.  -”Jag visste inte att du varit lycklig, mamma.” Bilderna visade en orädd kvinna som skrattade stolt rakt in i kameran. I samma ögonblick hon mötte sin egen blick mindes hon allt hon gett upp.

Och ur sitt kött hörde hon viskningarna från alla de kvinnor som bränts för att de varit för skrämmande och högljudda för sin samtid. – ”Var inte rädd, syster. Det är bättre att brinna än att tillåta sig att bli levande begravd.”

Amerikanska änglar

ängel

Jag älskar teater. Det är inte bara dramatiken, skådespelarnas gestaltning och magin i scenografin och ljussättningen. Det handlar också om förväntan. Sorlet när publiken fyller salongen. Att inte veta precis vad som väntar eller på vilket sätt det kommer påverka en. Spänningen som växer med första, andra och tredje ringningen.

Just nu spelas Tony Kushners ”Angels in America” på Hipp i Malmö. Jag såg den när den först sattes upp 1995 på stadsteatern i Stockholm. Och pjäsen har åldrats med värdighet. För även om backdropen är åttiotalets aidsepidemi så kretsar den kring homofobi, rasism och maktfullkomlighet. Ämnen som känns skrämmande aktuella med Trump som president.

Öppningsscenen med Cecilia Lindqvist som åldrad rabbi är underbar! Hon förklarar målande hur immigranterna inte bara släpat sig själva över havet utan även burit med sig sina gamla hemländer. Generellt gör skådespelarna en fantastisk prestation. De får de tre timmarna (publikvänligt indelade med paus efter varje timme) att flyga förbi.

Det är en stark pjäs med många magnifika formuleringar och en hel del humor trots de allvarliga ämnena. Och även om den inte är lika desperat angelägen för att synliggöra de homosexuellas situation som när den först skapades, så är den tyvärr lika viktig när det gäller allas vårt ansvar att stå upp för medmänsklighet och varandra. Och att stoppa maktfullkomliga gaphalsar från att sätta agendan.

Pjäsen spelas på Hipp till 27 oktober. Skynda dig att se den!

Är tidsbrist ett tankefel?

klocka-bettskena

I vår del av världen ses tid som en knapp och dyrbar resurs. Något vi vet bättre än att slösa med eftersom den ofta har ett fast angivet timpris. Tidspress får folk att försöka vara effektiva alla vakna timmar och sedan sova med bettskena. En ambition som oftare slutar i utbrändhet än behovstillfredsställelse.

Eftersom vi omges av andra som tänker likadant och ständigt möts av referenser till tidsbrist i media är det lätt att få för sig att detta är enda sättet att förhålla sig till tid. Nix. Fenomenet har till och med ett namn; monokron tidsuppfattning.

Ska man vara krass kan vi aldrig få slut på tid. Aldrig uppleva ett ögonblick där tiden inte existerar. Problemet är snarare att vi låtit våra ”Att göra-listor” drabbas av storhetsvansinne. Paretos 80/20 princip, det vill säga att 80 % av resultaten kommer från 20 % av ansträngningarna, antyder att vi antagligen kan banta bort en hel del ”måsten” utan någon större katastrof.

I till exempel Afrika finns annan mer cyklisk syn på tid. Tiden ses som en oändlig resurs som man inte behöver vara rädd om. Punktlighet inte är så viktigt. Det man inte får gjort idag kan man lika gärna göra imorgon. En så kallad polykron tidsuppfattning.

Så varför berättar jag det här? Jag föreställer mig att medvetenhet om att det finns mer än ett sätt att förhålla sig till tid, att vi har ett val, kan vara en viktig tankeställare. Gärna innan vi hunnit skaffa bettskena…

Musikbarnet

foster-i-cello

Hon hade älskat musik så länge hon kunde minnas. Särskilt klassisk. Hon började spela fiol när hon var fem år gammal men det var först när hon fick prova cello ett par år senare som bitarna föll på plats. När de andra eleverna på musikskolan suckade över sina läxor bad hon om extrauppgifter.

Hon älskade att öva. Att känna musiken fortplanta sig i kroppen. Att låta styckets temperament styra andningen. Ingen blev förvånad när hon senare blev antagen till musikhögskolan.

Han var mörklockig och spelade kontrabas. Hon hade aldrig sett någon ha en sådan avslappnad närhet till sitt instrument. Som det var en del av hans kropp. När han spelade gick det inte längre att säga var han slutade och instrumentet började.

Det var först när hon var tvungen att ändra hur hon brukade hålla cellon för att magen kom i vägen som hon erkände för sig själv att hon var gravid. När det var för sent att göra något annat än att acceptera att livet var på väg att förändras.

Hela graviditeten spelade hon som besatt. Oftast Bach cellosvit nummer 3. Särskilt på nätterna när hon hade svårt att somna och barnet sparkade brukade hon gå upp och spela. Då kom barnet till ro.

Förlossningen gick bra men barnet slutade inte skrika. När hon skickades hem efter två dygn var hon totalt uppriven. Det första hon gjorde när hon kom hem var att sätta ner barnvagnsinsatsen med det jämrande barnet på golvet och plocka upp cellon för att lugna sig själv. Så fort hon började spela tystnade barnet. Som det plötsligt kände igen henne.

Hon, barnet och cellon levde som i en egen kärlekskokong. Enda orosmolnet var att barnet ibland andades stötvis och ojämnt. Läkarna kunde inte förklara det. Det var först när en kompis från musikhögskolan var på besök hon fick förklaringen. – Titta, det är ju precis samma andningspauser som du gör när du spelar nummer 3 av Bach!

Ordbajsandets fiende nr 1 – Lix

ordbajs

Det är inte alltid kommunikation handlar om att förmedla information. Ibland är det rätt och slätt ett sätt att pinka revir verbalt. När jag läste idéhistoria på Göteborgs universitet minns jag hur en av de manliga studenterna gjorde en lång utläggning. Den var pepprad med tjugotal filosofers namn och hänvisade till en mängd olika –ismer. När han till slut var klar frågade en tjej i klassen ”vad menar du?” Det kunde han inte svara på.

Om man krånglar till sitt språk som ett maktmedel tycker jag man gått över till den mörka sidan. Motsatsen måste vara lättläst litteratur där man istället gör allt för att bjuda in läsaren.

I torsdags kväll hade Poeten på hörnet här i Malmö ett samtal om lättlästa böcker med förläggaren Henny Holmqvist från Nypon förlag och författaren Sofie Berthet, aktuell med boken Utan ord.

De pratade om olika grupper av lässvaga och vad som kännetecknar en bra lättläst bok. Som en fängslande berättelse utan sidospår med få karaktärer. Allra helst med ord som inte är längre än 6 tecken i omväxlande korta och långa meningar.

Trots att 20 % av Sveriges befolkning kan betecknas som lässvaga så är andelen lättlästa böcker som ges ut varje år en försvinnande liten del av den totala bokutgivningen.

Att försöka skriva mer tillgängliga texter är en ambition alla borde ha. Så vad gör man då för att hålla den inre ordbajsaren i strama tyglar? Ett bra sätt att kolla hur man ligger till är läsbarhetsindexet Lix. På www.lix.se kan du klistra in din egen text. Baserat på hur långa meningar och ord du använder får du ett riktvärde. Skalan går från under 30 (där barnböcker hamnar) till över 60 (svår byråkratsvenska).  Den här texten landade på 35.