Vi vet vilka ni är

Tystnad tagning

Känner mig omskakad, arg och lätt illamående efter att i en och en halv timme i sträck lyssnat på vittnesmålen från ”Tystnad tagning” på Malmö Stadsteater ikväll. På tolv scener i landet precis klockan 19 gick skådespelerskor upp och läste upp 10 % av vittnesmålen som kom in första veckan av uppropet.

Det är en kväljande upplevelse att höra kavalkaden av gränslöshet uppläst av de 50 kvinnorna på scen. Sexuella övergrepp, våld, kvinnoförakt och så unga som 13 -14 åriga flickor som antastas. Anonymiserade vittnesmål från de över 700 kvinnorna i uppropet.

Yrkeskvinnor som istället för att kunna fokusera på sina jobb tvingas navigera runt männens sexualitet och lära sig säga nej utan att såra deras egon. Som får sina kroppar bedömda och kommenterade med sexistiska tillmälen. Som blir tafsade på och till och med får kroppsöppningar penetrerade på scen. Som utsätts för manipulationer att klä av sig fast det är helt omotiverat. Ständigt med hotet om att aldrig få jobba igen ifall de är besvärliga/ inte nog tillmötesgående.

Vad som snabbt blir tydligt är likheterna mellan historierna. Strukturen bakom övergreppen. Och de återkommande ursäkterna för att skyla över förövarens övertramp och förskjuta skulden till offret. Och hur omgivningen, särskilt ledningen oftare än inte blundat och möjliggjort beteendet att fortsätta.

Könsrollerna inom scenkonsten tycks aldrig ha lämnat 1800-talet. Männen verkar vara hjälplösa offer för sin tydligen väldigt besvärliga sexualitet. Och ursäkterna för deras bröstklämmande är fascinerande. Antingen klarar de inte av att gå ur machorollen de har på scen (kan du inte skilja på fiktion och verklighet så ska du vara på psykakuten och inte på scen). Eller så är de kära (i sådana fall samlar man mod och bjuder ut personen. Man hoppar inte rakt in i förspelet.) Annars så skojar de bara (tycker du övergrepp är kul så kan du betrakta din humorlicens som indragen).

Mot slutet av uppläsningen kommer ett uppfriskande vittnesmål med ett annorlunda slut. Efter att en skådespelerska under en längre tid sextrakasserats av en motspelare får en kollega till slut får nog och drämmer en tamburin i huvudet på mannen med kommentaren ”Lägg av”. När förövaren spelar oförstående uppmanar personen honom att googla sexuella trakasserier. Vittnesmålet avslutas med orden ”Den kollegan önskar jag att vi alla kunde vara”.

Flera kvinnor på scen har t-shirts med texten ”Vi vet vilka ni är”. Uppropet klargör att det är NOG nu. Och det är inga tomma ord. Förövare, betrakta er som varnade.

Skönt att kvinnor äntligen säger ifrån

#MeeToo

Det är få kvinnor förunnat att ha sluppit blivit tafsade på eller utsatta för övergrepp. Ens i vårt skenbart så jämställda Sverige. MeeToo-kampanjen fyller ett jättebehov. Just att vi aldrig pratat med varandra offentligt om det här har haft en förödande effekt.

När jag var ung rådde fortfarande den fullständigt empatistörda kulturen där våldtäcksoffer förhördes om hur de varit klädda. Jag minns att jag som 22 åring höll på att spotta ut kaffet när jag på radion och fick höra om en domares resonemang att en 7-årig flicka inte försvarat sig nog mot en vuxens övergrepp. Hur skulle hon ens kunna veta vad sex var och vad förövaren tänkte göra mot henne!? Skuldbeläggande i kubik.

I den tidsandan var det lätt att få för sig att det man råkade ut för som ung kvinna på något outgrundligt sätt var ens eget fel. Ja, jag har också blivit tafsad på. Och utsatt för ett våldtäktsförsök av en man i maktposition. Och nu när vi börjar tala om det visar det sig att det är ett kollektivt problem. Inte något som bara drabbar enskilda kvinnor. Mee too, Sisters. Mee too…

Det är märkligt att det ska vara så svårt att fatta att en annan persons kropp tillhör den personen och att om man inte är explicit inbjuden så ger man fan i den. Att det är kriminellt att överträda den gränsen. Lustigt nog verkar samma personer visst förstå det konceptet när det gäller hus. Det är väldigt sällan man hittar oinbjudna män runt-irrande i farstun eller i sovrummet. Inte ens om huset är klätt i rosa och omger sig med förföriska rosenbuskar.

Sexuella övergrepp är ett uttryck för makt. Ett narcissistiskt berättigande och en vilja att tillgodose sina behov också på en annans människas bekostnad. I en normal sexuell relation är ömsesidighet en ofrånkomlig del av tjusningen. Vilken normalt funtad person skulle vilja ta på någon som äcklas av och kränks av ens beröring? Vilket i sig avslöjar att övergreppen inte är ett uttryck för normal sexualitet eller kärlek utan handlar om ren dominans.

Jag är tacksam för alla systrar som idag står upp för våra mänskliga rättigheter, vår rätt till våra egna kroppar. Som vädrar ut åratal av felriktad skam och tystnad. Vi kvinnor utgör dessutom majoriteten av befolkningen så varför i helvete skulle vi stillatigande ta den här skiten längre?

Jag höll tyst om det jag utsattes för men jag hoppas innerligt att tiderna håller på att förändras. Att mina systerdöttrar i slipper uppleva samma sak. Och att de aldrig skulle hemlighålla om någon gjorde dem illa.