Det som gör ont

äldre-kvinna-med-gravljus-vid-grav

Hon kunde inte längre minnas när smärtan flyttade in och byggde bo i höfterna. Var det när de var nygifta? Eller kom det senare? Hon stod fortfarande rakt på bröllopsfotot. Även om hon undvek helkroppsspeglar skymtade hon ibland i något skyltfönster en äldre kvinna med plågat stela höfter och framåtböjd rygg.

Hon rörde sig långsamt upp för gången. Samtalet hade inte kommit som någon chock. Hans andning hade låtit illa i flera år och när han väl blev inlagd på sjukhus gick det snabbt utför. Barnen kom hem över begravningen men åkte lika fort igen.

Det kändes som någon högg med knivar i höfterna för varje steg hon tog in på sidogången. Luften var höstsval. Det doftade blöt jord och förruttnelse. När en kaja skrek till och flaxade upp från ett träd vände hon upp blicken. När hon åter tittade rakt fram kunde hon inte längre minnas sitt ärende.

Kanske behöver man ingen annan anledning att besöka kyrkogården än att det är något man ska göra. En armé av änkor, änklingar och åldrade barn som räfsar, nyper ogräs och sätter ner ljus. Så ingen ska kunna snipa på munnen och tycka man missköter graven. Barnen hittade en mer osentimental lösning. De hade beställt gravskötsel på faktura.

Hon var framme. Hans namn och datum var placerade lite för högt upp på stenen. Med ett tomrum under som antydde att hon redan borde ligga nedgrävd på samma plats. Händerna fumlade men till slut fick hon eld på gravljuset. Det kändes som hon borde säga något. Även om han aldrig lyssnat på henne under deras liv ihop.

Ingen annan människa fanns inom synhåll. Hennes röst lät oväntat hård. När hon tänkte på hur han förvandlat den glada rakryggade kvinnan hon en gång varit till en osäker uppassare knöt hon händerna. Höfterna brann. ”Och varje dag med dig hade jag ont. Vem smärta var det egentligen?” Inom sig hörde hon svaret lika tydligt som en annan person sagt det. ”Den var hans.”

Ostadigt rätade hon på ryggen. Hon tog ett par steg utan att riktigt lita på sina sinnen. Höfterna plågade inte henne längre. För första gången på flera decennium kunde hon sträcka på benen. På vägen tillbaka gick hon med huvudet högt och log åt kajorna som skränade i trädtopparna.

3 tips för att bli en bättre lyssnare

att-lyssna-illustration

Finns det något mer läkande än att verkligen bli hörd? Att kunna dela en personlig upplevelse med en annan människa och känna sig förstådd. Tyvärr är det inte alltid man lämnar ett samtal med den frigörande känslan av att ha nått fram. Och med vissa personer mer sällan än med andra…

Som ung trodde jag länge att det handlade om någon brist i mig. Att det fanns något i mitt sätt att kommunicera som behövde utvecklas för att kunna få till samma goda samtal med alla människor.
Tills jag läste konfliktlösning på Göteborgs universitet där vi gjorde en övning som verkligen öppnade mina ögon. Vi delades in i par och uppmanades att under ett par minuter berätta om vår morgon och väg till skolan medan motparten lyssnade på samma historia på tre olika sätt. 1) Påstridigt och rastlöst, 2) genom att totalt ignorera allt vi sa och 3) empatiskt med samtalsstöd.

Jag upptäckte att vilken mån det alls var möjligt att berätta färdigt, hade allt med lyssnandet att göra. (Min kurskompis blev så frustrerad när jag ignorerade vad hon sa att hon slängde in en naken man i sin berättelse bara för att få mig att reagera.)

Så om någon får dig att känna dig som en total idiot när du försöker förmedla något behöver det inte vara så att du utrycker dig obegripligt. Det KAN vara så att motparten avsiktligt eller oavsiktligt avstår från att låta dig bli hörd.

Insikten om hur viktigt det är att bli lyssnad på för att den som pratar ska kunna få ur sig vad hen verkligen har på hjärtat är ödmjukande. Väl värt att komma ihåg om man vill förbättra både samtalskvaliteten och relation till de man har runt sig.

Så vad utgör ett gott lyssnande?

1) Visa att du lyssnar. Ge samtalsstöd både verbalt och med kroppsspråket. Nicka, le, höj ögonbrynen och infoga småord som ”ja”, ”hmm”, ”oj” för att tala om att du hänger med.

2) Avbryt inte. Låt personen fullfölja sin tankegång. (Något jag själv behöver jobba på. Det är inte alltid entusiasm är en tillgång…) Oftast behöver bli känna att vi blivit fullständigt hörda innan vi är redo att ta in någon annans reflektioner kring vår situation.

3) Sammanfatta. ”Så du menar att …” Att med egna ord upprepa vad personen sagt understryker att du lyssnat aktivt och ger också motparten en chans att korrigera eventuella missförstånd.

Att släppa den inre kritikern

Malmö-improvisationsteater

Gågatan är fylld med bodar, matos och trängsel. Det är Malmöfestivalens sista dag. Blandningen i programmet är alltid överraskande. Att allt ligger centralt och saknar inträde gör ribban ligger inbjudande låg för publiken. I bästa fall upptäcker man något man inte skulle provat annars.

Blå båten, en väldigt charmigt inredd sådan, är hem för festivalens humorscen. Vi gick dit för att se Malmö improvisationsteater. Det tog ett tag att vänja sig vid att golvet gungade. Malmö skulle inte vara sig likt om det inte blåste, vilket kändes även om båten låg förtöjd vid kajen.

Enligt ordboken är improvisation att skapa utan förberedelser. Något som kan ge en enorm ”här och nu”-känsla. Men också en ”åh, nej – det här kan gå hur som helst” bävan. Jag hade inte behövt oroa mig. Det var hysteriskt kul. En grupp med fem samspelta proffs i sällskap med en musiker gav järnet.

Jag föreställer mig att den största utmaningen med improvisation är att släppa den inre kritikern och våga följa sin första impuls – med hull och hår. Det kunde det här gänget. De bytte ut spelreglerna mellan var och varannan scen och lät publiken bidra med scenanvisningar som plats, yrke och relation. Vilket gjorde att vi hann få uppleva allt från en känslomaskin till en svampexpert med många röster och en improviserad hyllningssång till langos.

Större delen av uppväxten går ut på att vi ska ”bete oss som folk”. Passa in, sitta still och låta bli att kläcka ur oss något potentiellt pinsamt. Kanske därför det är så befriande och genuint kul att se människor som övat upp sin förmåga att stänga av överjaget och bejaka sin naturliga spontanitet. Påminnelsen om att vi har ett val.

Jag går ut från Blå båten med ett stort leende på läpparna tänker att det är det jag ska ta med mig inför hösten. Att våga vara mer spontan och lekfull. (Även om jag inser att jag får börja smått. Kanske med ett par omatchande strumpor? )

Månskörd

sockerärtor

Det var en liten stuga, halvt övervuxen med rosor och med en charmig förstukvist. Hon snubblade över den när hon var inne på en bostadssajt (nöjessurfa var allt hon orkade på kvällarna när hon kom hem från jobbet som mellanchef). Den talade till något djupt inom henne. Även om den låg mitt i ingenstans, i andra änden av landet. Hon tyckte bynamnet lät bekant och insåg att det var i den trakten hennes mormor växt upp.

På natten drömde hon att hon promenerade runt huset. På baksidan fanns en liten lagårdsbyggnad och en rejäl köksträdgård. Tomten gränsade till en å.

Hon visade bilden av huset för kollegor som lyssnade förbryllat eftersom de inte kunde se vad hon såg. Kanske fanns det fortfarande en chans att saker skulle kunnat ta en annan vändning då. Tills en äldre man med begränsad insikt i det mänskliga psyket kläckte ur sig ”Det förstår du väl själv att du inte kan skaffa en sommarstuga så långt bort”.

Hon ringde mäklaren samma eftermiddag. När hon tittade på det två veckor senare fanns inget uthus för boskap men väl en igenvuxen köksträdgård och ett vattendrag längst ner på tomten. Även om det trotsade all logik visste hon att hon kommit hem.

Första sommaren slet hon med att röja upp på tomten och fräscha upp inomhus. Att det bara fanns rinnande kallvatten bekom henne mindre än hon kunnat ana. Hon gav snabbt upp tanken på att byta ut den murade vedspisen. Det kändes som det hade dödat stugans själ.

I köksträdgården växte sockerärter med stora skidor som villigt lät sig plockas. Och så en svartlila sort som inte gick att bryta av plantan hur hon försökte. Hon frågade en äldre grannkvinna om hon visste var det var för växt. Kvinnan skakade på huvudet och la sin åldrade hand på hennes. ”Det dära är en gård som ägts av kvinnor med hemligheter. Ho ska inte hållas med sånt ho inte förstår.”

Tillbaka på jobbet var det som hon inte längre hörde dit. Snart nog hade hon skaffat ett ny tjänst i en stad inte allt för långt från stugan. Den hösten träffade hon en man. Han var allt hon drömt om men det var som han inte kunde möta henne helt och fullt. Hon intalade sig själv att hon ställde för höga krav men kunde inte skaka av sig känslan att det fanns en barriär mellan dem.

På sensommaren var de ute i stugan. Solen hade gått ner och ersatts av månljus. Mannen sov men hon snurrade runt i lakanen utan att kunna komma till ro. Istället gick hon ut på tomten. I månskenet såg de svartlila ärtskidorna förtrollande vackra ut. När hon sträckte fram handen föll en skida ner i den. Hon bar med den in och satte sig i kökssoffan. Ärtorna var ljuslila. Hon stoppade en i munnen.

Ögonblicket efter var hon inte längre ensam i köket. Vid den murade spisen stod en kvinna i nattsärk och långt utsläppt grått hår. ”Öh, vem är du?” fick hon fram. Inget svar. Kvinnan tycktes helt omedveten om hennes närvaro. Och köket hade ändrats. Över bordet hände en lykta för stearinljus och skåpen var annorlunda. Det var samma kök fast som om hon kunde se in i en annan tid.

Knarrande bräder från rummet intill. En stund senare stod mannen i dörröppningen. ”Kommer du och lägger dig?” frågade han sömndrucket utan att märka kvinnan vid spisen. För första gången var det som hon verkligen kunde se honom. Alla åldrar, allt som format honom och all längtan. Och det svarta nystanet av villkorad kärlek i mellangärdet.

Hon strök handen över ögonen innan hon reste sig upp och följde med honom till sovrummet. När hans andetag blev jämna drog hon upp hans tröja. Huden gjorde inget motstånd när hon sträckte sig in i honom efter trasslet därinne.  Med det i ena handen lyckades hon få upp fönstret med andra handen, och kastade ut det i månskenet.

Dagen efter fanns inga spår av kvinnan hon sett vid spisen. Eller av plantan med de svartlila ärtskidorna. Men hon hade en man hon kände sig nära.

6 tips för hjärnuthållighet

matad-hjärna

Det finns en viss kyla i luften som vittnar om att sommaren, och med den semester, är på väg mot sitt slut. Att det är dags att för tillvaron att återfå en mer disciplinerad struktur. Vilket kan kännas motigt när man i flera veckor varit fri att följa sin egen lust och livsrytm.

Undersökningar visar att vår hjärna bara har viss ork. Att varje beslut – oavsett om det bara handlar om vad man ska ha till frukost eller hur man ska klä sig kostar på. Till slut har vi dränerat hjärna på glukos och även om vi inte är medvetna om det på samma sätt som fysisk trötthet så kommer det påverka våra beslut. Det är därför det framåt kvällen är väldigt lätt att hamna i tv-soffan istället för att åka iväg och träna eftersom man gjort slut på sin ”beslutsork”.

Här kommer några tips för att få hjärnan att orka hela dagen:

1) Fatta återkommande beslut som till exempel vad du ska ha på dig kvällen före.

2) Vi har mest ork precis när vi sovit ut. Gör det viktigaste först på dagen.

3) Behöver du fatta ett viktigt beslut på eftermiddagen – ät något med glukos först.

4) Glöm inte pausa. Särskilt när det är stressigt. Det ökar din koncentration och effektivitet.

5) Rör på dig. En promenad innebär både ett miljöombyte och ökad blodcirkulation. Annars funkar det med en vildsint dans runt skrivbordet.

6) Både att skratta och att titta på gulliga djur badar vår hjärna i dopamin och får oss orka lite till. Så en kattvideo eller ett stand up-klipp vid rätt tillfälle kan snabbt få dig på banan igen.

Använder du dig av de här tipsen kommer återgången till jobbet förhoppningsvis kännas enklare.

Antik kommunikation som fortfarande fungerar

fornegyptisk-konst

Att med jämna mellanrum marinera sig i visuella intryck är viktigt för att ge ens kreativitet näring.  Även om vi är en visuell kultur och ständigt möts av bilder i tv och tidningar finns det en poäng i att söka inspiration i bildskapande som inte har samma ”snabbmatskrav” på sig.

I veckan tog jag och min väninna en heldag i Köpenhamn med ambitionen att hälsa på mumierna, inte bara på Glyptoteket utan även på Nationalmuseet. Det är lätt att känna vördnad för dåtidens ”illustratörer” som för 4000 år sedan skapade bilder på stenfriser med ännu knivskarpa linjer. Särskilt när vi idag skapar vi bilder i filformat som kanske inte ens är läsbara om femtio år.

Konsten från gamla Egypten påminner väldigt mycket om serieteckning. Det är svårt att se bildskriftspråket utan att tänka på en svordomspratbubbla fylld med symboler eller på emojier. På Nationalmuseet finns en papyrusrulle – en så kallad ”dödsbok” som beskriver vad som skulle hända den döda i efterlivet. Den skildrar detta i scen efter scen precis som i en serie.

Det spännande med stora museer med ambitionen att visa vår kulturhistoria under lång tid är att se hur formspråket ständigt förändras. Med tanke på det är det fascinerande hur modern och tillgängligt konsten som skapades i det forntida Egypten känns. Själv är jag väldigt svag för det stiliserade formspråket. Särskilt kontrasten mellan skarpa profiler och armarna böjda i 90 grader och de mjuka draperingar och kroppslinjerna är oemotståndliga.

Det mest anmärkningsvärda, som slår en när man vandrar runt i salarna, är att kommunikation som skapades för flera tusen år sedan, trots bristen på ett delat språk eller kulturella referenser ändå lyckas förmedla sin essens. En ödmjukande insikt om vad konst förmår.

På lunchen berättade min väninna om en aspekt jag totalt missat. Att mumier fram till slutet av 1800-talet maldes ner och användes i olika skönhetsmedel och även som potenshöjare. Med tanke på att tigrar och noshörningar idag är utrotningshotade av precis samma orsak kan man inte annat än skaka på huvudet. Man kan väl säga att vi som art har lite att jobba på när det gäller respekten både för livet och döden.

 

Att släppa taget

kartong-låda

Han hade sparat de senaste 40 årens deklarationer i en kartong. För att förstå varför det låg ett självmordsbrev mellan 1982 och 1983 års inkomstuppgifter hjälper det att tänka på lådan som en rudimentär dagbok.

I bokhyllan stod ett vackert svartvitt foto av hans mor. Två hyllor ner fanns ett liknade porträtt av hans far, taget innan munnen hade stelnat till ett permanent hopbitet streck. Även om han själv inte var en ordens man hade han respekt för det som var skrivet. Helst på lite håll. De enda böckerna i bokhyllan var konfirmationsbibeln och två av Elsas kokböcker.

Han strök handen över prispokalen från företagets fisketävling för att torka bort dammet. Om två år skulle han gå i pension. Det oroade honom även om han inte tillåtit sig fundera över varför. Han hade ju huset och en handfull vänner så det var ju inte som han skulle bli helt sysslolös.

Melittafiltret krånglade lite innan det föll på plats. Gurglandet och väsandet från den för sällan avkalkade kaffebryggaren fyllde köket. Det var ett sorts sällskap. Så mycket hade kunnat vara annorlunda. Skulle ha varit annorlunda. Han höll koppen mellan fingrarna och kände värmen och kaffedoften stiga upp innan han tog första klunken.

Ibland öppnade han lådan och vek upp det nu gulnade pappret ned hennes snirkliga handstil. Hon sa att det inte var hans fel. Att hon mått dåligt länge och inte orkade mer. Men vad hjälpte det när de nyss köpt hus och flyttat ihop. Att det måste vara något fel på honom, att han var otillräcklig, framgick av situationen.

Han borstade bort några brödsmulor från vaxduken med mer kraft än nödvändigt. Visst hade han träffat andra kvinnor efter det. Men det hade aldrig blivit allvar. Genom fönstret såg han grannen Meta strosa mot brevlådan. Hon och Olof hade köpt sitt hus samma år som de. Nu var barnen stora men han vinkade åt dem ibland när de kom på besök med barnbarnen.

Det var Meta som fått honom att ta ner fotona på Elsa. ”Hur ska du annars kunna gå vidare med ditt liv?” Men det var just det som var problemet, eller hur? Att han inte gått vidare. Han reste sig så hastigt att han inte märkte att han välte ut kaffekoppen.

Meta gav honom en förvånad blick när han knuffade upp ytterdörren så hårt att den smällde i fasaden. ”Så det är storstädning ser jag.” ”Jo, jo…” mumlade han till svar och skyndade mot soptunnan. Han var tvungen att vända kartongen på sidan för att få ner den.

På vägen tillbaka in i huset kände han hur det drog i kinderna. I den lilla hallspegeln där han ibland kunde skymta sin far log någon mot honom.

Bästa sättet att uppleva konst

konstverk-betraktare

I tonåren följde jag med min faster som är konstnär, på en vernissagerunda. För min inre syn såg jag hur hon skulle stå med hakan i handen och begrunda varje verk i flera minuter. Jag hade fel.

Istället blev jag vittne till en slags konstupplevelsernas ”hit & run”. Hon klev in i lokalen och svepte runt den med raska steg. 60 sekunder senare var hon redo att gå till nästa ställe.

Själv älskar jag utställningar. De är ett utmärkt sätt att tanka visuell inspiration. Och ett bra sätt att jogga hjärnan genom att exponera sig för andra perspektiv och oväntade associationer.

Det som är visuellt går snabbt att ta in. Ibland för snabbt. Kanske är det en yrkesskada som tecknare men jag har en tendens att fastna för bildlösningar och bli nyfiken på tekniken bakom. Utan att fundera närmare på eventuella teman i konstnärskapet.

Precis den fördjupning som en kunnig guide kan tillföra. För det är klart att man ser på ett verk med andra ögon när man går bortom ytan och blir uppmärksam på kontexten och vilka frågeställningar konstnären utforskat. Lite som jag föreställer mig skillnaden mellan att uppleva en katolsk mässa med den spetsklädda processionen, ikonerna och rökelsen som ateist eller som troende katolik.

Kruxet med populära visningar är att kan vara så välbesökta att det är svårt att se verken. Även om man givetvis kan lösa det med att strosa runt utställningen själv före eller efter.

I helgen var det så pass soligt att jag och min väninna var de enda som dök upp på visningen för fotoutställningen ”Subjects” på Malmö Konsthall. Vilket måste vara det ideala – en vipvisning på tre man hand. En härlig kombination av att få nog med bakgrund för att se bottnar man annars hade missat men mer i formen av ett nyfiket samtal än föredrag. Genuint personligt.

Jag tror att konst är en viktig växtnäring för oss människor. Och att alla sätt att uppleva den är bra. Oavsett om man föredrar ett ”hit & run” eller hakan i handen-angreppssätt. Men konstvisningar när alla andra ligger på stranden är tveklöst en ny favorit!

Portionsförpackad glädje

nybakade-scones

En av hemligheterna till ett gott liv är att kunna njuta av och känna tacksamhet över de små glädjeämnena. Det är lite av en talang – ju mer man övar på uppmärksammar dem – ju lättare blir det att lägga märke till dem.

Rörelseglädje

Ljumma, ljusa kvällspromenader.

Skype

Hur kan man annat än bli lycklig över teknik som låter en njuta inte bara av ord utan även ansiktsuttryck och gester hos någon man älskar! Särskilt när det får någon som befinner sig i andra änden av Sverige att kännas som i samma rum.

Ugnsvarma scones

Fast det inte är höst. Bara för att nybakat får insidan att spinna.

Ömsesidighet

När jag och min sköldpadda är ute i parken och hon tröttnat på att mumsa ogräs brukar vi promenera en stund. Vilket innebär att hon knatar runt medan jag följer jag efter henne. Häromdagen kom jag på något kul som jag var tvungen att hejda mig och anteckna. När jag tittade upp upptäckte jag att min sköldpadda stannat och väntade in mig. Detta tecken på samhörighet fyllde mig med stor glädje.

Livskraften

Det är GRÖNT ute nu. Inte bara lite grann utan överflödande, underskönt livsbejakande jättegrönt. Wow! Tack Livet.

Uppriktiga recensioner

Min väninna och jag satt nyligen på Bryggeriet omgivna av hipsters, mässingskar och så lokalbryggd öl att den aldrig lämnat lokalen. När jag undrade vad hon tyckte stoppade hon ner näsan i glaset och kom med ett omdöme som fick mig att skratta i flera minuter – ”Smakrikt. Men det luktar pissoar.”

Samma strand, en annan tid

stranden

Regnet har upphört. Hälarna sjunker djupt ner i den kalla, fuktiga sanden. Stranden är nästan folktom. Men den befolkas av desto fler fåglar. Änder, skator, korpar, fiskmåsar, gäss, svanar och en ensam men ståtlig häger. Blåsten har drivit in ett tjockt tånglager mot strandkanten. Flesta av dem vadar i det och rotar efter mat.

Den obrutna horisonten. Solstrålarna som guldpläterar det blågrå havet. Det är lätt för tankarna att flöda här där inget kommer i vägen. Tånglukten är påtaglig. I alla fall om man inte är uppvuxen vid havet.

Luften är frisk efter regnet. Jag kan inte förmå mig att vända om. Inte än. Till sist är jag framme vid de sista bryggorna innan småbåtshamnen. Jag kommer ihåg buketten med liljekonvalj beställd från Nederländerna, råsidenklänningen och den mäktiga känslan av att ha havet som altare. En gång ett dyrt minne som nu suddats ut i kanterna så jag inte ens minns säkert vilken brygga.

Det är som alla åldrar lever i mig samtidigt. Den lilla flickan som andlöst fångande tångräkor med händerna. Tonåringen som sökte skydd i en vassrugg medan höststormarna fick havet att koka ursinnigt, bara för att synen lugnade henne. Och nu en kvinna med nakna, regnfuktiga fötter öppen för ett nytt kapitel.

Stranden har alltid varit hemma. Nog beständig för att den ska kännas bekant, nog ombytligt för att ge mig tillåtelse att förändras. Som varje hem värt namnet.